2010-12-01 / Svenska Dagbladet / Erik Wallrup
Angela Hewitts tolkningar av Bachs klavermusik var enormt framgångrika. Själv var jag aldrig odelat positiv: genomskinligt, ja, men ofta för geometriskt. Därför överraskar hon nu när hon med en Schumannskiva behåller klarheten men lägger till poesin. Sällan har väl barndomen i Kinderszenen skimrat som här, dansen i Davidsbündlertänze varit så uppsluppen och virtuositeten i andra pianosonaten varit så musikalisk. Kanske är nya Fazioliflygeln en nyckel till att Schumann nu trätt in i ett nytt årtusende, med fler subtila nyanser än någonsin. Den poetiska tidsålder Schumann drömde om är tillbaka i dy dräkt.
