2011-11-28 / Svenska Dagbladet / Lars Hedblad
Dansande pianoklanger
Tysk och fransk musik dominerar i kanadensiska pianisten Angela Hewitts repertoar, och när hon inför en rejält stor publik spelade i Konserthuset för första gången fyllde Bach, Debussy och Fauré programmet. Hennes konserter i Sverige har tidigare varit begränsade till Göteborg, men i somras gjorde hon ett bejublat framträdande på Confidencen, Ulriksdal, med verk av Bach.
”Franskt” och ”svit” blev övergripande teman i söndagsprogrammet, då hon gav Bachs franska sviter nr 6 och 5, samt av Debussy bland annat Pour le piano, ett slags svit med en saraband i mitten, samt Suite bergamasque.
I det franskinfluerade Kanada lärde Hewitt som barn känna François Couperins musik genom fadern, organisten. Och fransk musik tar plats hos henne, diskografin upptar en rad skivor med verk av Couperin och andra fransmän fram till Messiaen.
Hovbaler, liksom jakt och krig, bröt långtråkigheten för forna tiders furstar. Danser härifrån tas stiliserade upp i den musikaliska sviten, där Bachs klaversviter utgör en höjdpunkt. Vanligen interfolieras det normala schemat Allemande-Courante-Sarabande-Gigue med äldre och nyare danser.
Allemanden i den sjätte franska sviten, som inledde programmet, fick transparens och lätthet i sextondelsfigurerna, couranten gjordes italienskt lättflytande och sarabanden utsmyckades expressivt. Det sydfranskt bondska i gavotten exponerades utan överdriven tyngd, polonäsen blev ljus, menuetten charmant, bourréen lustig och den engelska giguen rann fram med italiensk lekfullhet. Efter paus följde den femte franska sviten, där Hewitt ornamenterade varierat, ibland med känsla av improvisation, vilket förstås var i sin ordning.
Ett ovanligare stycke blev Faurés Ballade Op 19, som utfördes med sinne för de rika, skiftande stämningarna. I preludiet till Pour le piano dök Hewitt först ned i tangenterna, och gick från mumlande passager till triumferande ackordiska gester. Sarabanden spelades med avmätt lugn medan toccatan smattrade energiskt.
Suite bergamasque höll mer normal kvalitet, tredje satsen Clair de lune skimrade vackert, men i passepieden föll några toner på golvet. Hewitt revanscherade sig dock med generös klangkänsla i L’isle joyeuse och gav efter publikens varma hyllningar Golliwoog’s Cakewalk som extranummer.
